Träning och stress

Resultat från mitt senaste fototillfälle. Något som jag troligen skulle behöva göra oftare.

Resultat från mitt senaste fototillfälle. Något som jag troligen skulle behöva göra oftare.

Ibland klickar det till och man fattar saker man grunnat länge på. Jag har under flera år sprungit någorlunda regelbundet. Jag är ingen snabbspringare men ändå. Men sedan i våras har det gått så erbarmligt dåligt att springa. Jag orkar ingenting. Och orkar jag, så blir jag förkyld. En förbättring under semestern men sedan lika dåligt under hösten. Så fort jag kommit igång och drar upp tempot blir jag förkyld. Och jag har börjat tänka att promenader kanske är trevligt. Jag som hatar promenader.

Jag var på Training Camp Stocholm på hälsomässan i söndags. Dagen innehöll både träningspass och föredrag varav ett  om träning och stress. Träning skyddar mot stressjukdomar. Det vet nog de flesta som tränar och det vet jag också.

Han berättar att innan man har för högt stresspåslag är det bra att träna högintensivt som skydd mot stresssymptom. Men har man gått in i för högt stresspåslag ska man träna låg- och medelintensivt för att bli frisk. Den högintensiva träningen ger bara ännu mer stresspåslag.

Va tänker jag. Är det så? Kanske min kropp säger ifrån. Känns ju väldigt logisk att det gick bättre på semestern. Det har varit ett tufft år. Mycket på jobbet och huvudansvar för hemmet så maken kan plugga.

Sista passet på campen var Yin Yoga. En yogaform som går ut på att stretcha. Några olika övningar i flera minuter vardera. Tanken är att bindväven ska få sig en duvning, inte bara musklerna. Fokus på avslappning och andning. Precis vad jag behöver. Jag ska försöka få till några sådan pass hemma. Är det något jag också behöver så är det att bli rörligare.

Jag får konstatera att jag inte är så stark som jag vill och tror. Nu återstår att ändra attityd och vidta åtgärder. Jag tänker inte gå in i någon vägg.

lust och disciplin som yin och yang eller Jekyll och Hyde

 Hur kommer man i toppform? Vad är viktigast? lust eller disciplin? Den lustdrivne tränar vad hon vill och när hon vill. Den disciplinerade gör det den har bestämt och struntar i lusten.

yinyangFöreträdare för disciplinsidan missar sällan tillfällen att påpeka  att kroppen måste arbeta utanför komfortzonen för att bli starkare. De kompletterar gärna med propåer om förträffligheten med deras egna val av träningsformer. Uttalandena retar vanligtvis de som företräder lustsidan. Typ: ”Kom inte här och bestäm hur jag ska träna. Jag tränar för att det är kul och lyssnar på kroppen. Vill jag inte träna så struntar jag i det. Då behöver jag antagligen något annat”.

 Båda sidor har såklart sin poäng. En bra mix är vägen till framgång. Men är det lusten eller disciplinen som är viktigast? Vilken tankemodell är rätt? Jag tänkte först att lusten är grunden, en förutsättning för att helt enkelt hålla ut. Disciplinen ligger ovanpå, på toppen, för att nå toppformen. Utan disciplin stagnerar man i utvecklingen. Lätt som en plätt Lösningen klarlags

När jag tänker en vända till, så frågar jag mig snarare: Kan det vara frånvaron av disciplin som gör att också lusten försvinner? Man får ju inga resultat. Lust och disciplin är nog snarare som yin och yang. Den ena klarar sig inte utan den andra.

Frånvaron av lust men närvaron av disciplin tyder på att något är fel i ens liv. Man ägnar sig åt fel grej. Om frånvaron av lust inte leder till soffan så leder det i alla fall till en mentalt dålig form. Närvaron av lust men frånvaron av disciplin leder knappast till toppformen oavsett vilken den är. Allt är aldrig alltid kul. Man får knappast det resultat man önskar  om man prioriterar bort träningen så fort det är litet mycket på jobbet eller något bra på tv. Sedan står man där och är besviken.

Det här inlägget skrev jag först här.