Hur kommer man i toppform? Vad är viktigast? lust eller disciplin? Den lustdrivne tränar vad hon vill och när hon vill. Den disciplinerade gör det den har bestämt och struntar i lusten.
Företrädare för disciplinsidan missar sällan tillfällen att påpeka att kroppen måste arbeta utanför komfortzonen för att bli starkare. De kompletterar gärna med propåer om förträffligheten med deras egna val av träningsformer. Uttalandena retar vanligtvis de som företräder lustsidan. Typ: ”Kom inte här och bestäm hur jag ska träna. Jag tränar för att det är kul och lyssnar på kroppen. Vill jag inte träna så struntar jag i det. Då behöver jag antagligen något annat”.
Båda sidor har såklart sin poäng. En bra mix är vägen till framgång. Men är det lusten eller disciplinen som är viktigast? Vilken tankemodell är rätt? Jag tänkte först att lusten är grunden, en förutsättning för att helt enkelt hålla ut. Disciplinen ligger ovanpå, på toppen, för att nå toppformen. Utan disciplin stagnerar man i utvecklingen. Lätt som en plätt Lösningen klarlags
När jag tänker en vända till, så frågar jag mig snarare: Kan det vara frånvaron av disciplin som gör att också lusten försvinner? Man får ju inga resultat. Lust och disciplin är nog snarare som yin och yang. Den ena klarar sig inte utan den andra.
Frånvaron av lust men närvaron av disciplin tyder på att något är fel i ens liv. Man ägnar sig åt fel grej. Om frånvaron av lust inte leder till soffan så leder det i alla fall till en mentalt dålig form. Närvaron av lust men frånvaron av disciplin leder knappast till toppformen oavsett vilken den är. Allt är aldrig alltid kul. Man får knappast det resultat man önskar om man prioriterar bort träningen så fort det är litet mycket på jobbet eller något bra på tv. Sedan står man där och är besviken.
Det här inlägget skrev jag först här.